|
Robert Brantberg foto Heikki Kirstinä 2008 |
Johan August Sandels 1764−1831 |
|
|
Fältmarskalk Johan August Sandels
Finska krigets hjälte
Fredriksdal by väster om Idensalmi, Finland, torsdagen
den 27 oktober 1808. Träden har tappat bladen, marken är vit av rimfrost.
Utsikten från salens östra fönster över vattendraget är fin.
Frukostbordet är dukat. Forell, kalvkotlett, aladåb på gås;
madeira, margaux, genever. Översten har firat sin fyrtiofyrårsdag i augusti,
prästen är till åren kommen.
”Varsågod, pastorn. Ta för er. Jag har låtit kalla er hit för
dagen. Den avgörande dagen. Pastorn känner terrängen?”
”Jaha, javisst.”
”Nikolaj Alexejevitj, den kanaljen, har sänt bud att
vapenvilan är slut klockan ett. Vi har gott om tid.”
Pastorn halar fram sin gyllene fickruva, knäpper upp boetten.
”Trettiotvå minuter, översten.”
”I Idensalmi väntar sextusen ryssar mot våra tvåtusen man. Men
pastorn behöver inte oroa sig. Hör på, här är min plan.”
Överste Johan August Sandels hade med sin brigad
försvarat Toivala norr om Kuopio mot en överlägsen fiende hela sommaren. Sedan
var han tvungen att retirera. Han hade förskansat sig i väl befästa ställningar
vid Palois sund strax söder om Idensalmi. Sedan kom vapenstilleståndet i
Lochteå. Den ryska överbefälhavaren Fredrik Wilhelm Buxhoevden hade order att
inta Uleåborg. Han krävde att demarkationslinjen mellan de svenska och ryska
trupperna dras vid Idensalmi kyrka.
Sandels var tvungen att retirera en knapp mil. Översten
grupperade sina trupper strax väster om Idensalmi, bakom vattendraget vid Wirta
bro. Staben upprättade han i Fredriksdal.
Svenska förstärkningar anlände, bland annat det färska
Wasaregementet under överste Gustaf Fahlander. Det var mindre än lovat, men nu
har Sandels 2 300 man och fjorton kanoner mot generallöjtnant Nikolaj
Alexejevitj Tutschkovs 6 000 man och sjutton kanoner.
Den ryska kejsaren Alexander fick besked om, att överste
Sandels hade retirerat. Tsaren krävde att vapenstilleståndet upphävs. Han beordrade
general Nikolai Tutschkov att anfalla så snart som möjligt.
Ryssarna sade upp vapenstilleståndet onsdagen den 19 oktober
klockan ett på dagen. Det betydde, att striderna kan upptas torsdagen den 27
oktober vid samma klockslag.
En genever kanske?
Klockan går. ”Som pastorn vet, kan jag inte
demolera bron före klockan ett. Jag har sänt över löjtnant Brusin som
parlamentär med par depescher. Kanske lyckas han fördröja anfallet.”
Sandels och pastorn lutar sig över kartan. ”Ryssarna tar sig
över förr eller senare”, säger översten. ”De kommer längs vägen, som alltid. Vi
låter dem gå i fällan.”
Sandels pekar ut sina ställningar. ”Här har vi savolaksarna,
här Wasaregementet. Vad anser pastorn?”
”Kanske, kanske det lyckas. Men var har översten kanonerna?”
”Här, och här.”
”Övermakten är stor.”
”Men inte överlägsen.”
Herrarna forstätter frukosten.
Sandels’ adjutant Carl Wilhelm Brusin rider fram till
ryssarnas förpost strax före klockan ett. Förposten ligger vid Idensalmi kyrka,
sex kilometer från bron. Där tas han emot av general Dolgorukijs adjutant,
greve Tolstoj.
Löjtnant Brusin överlämnar breven till kapten Tolstoj. ”Vi
önskar parlamentera om vissa akuta frågor”, säger han.
Tolstoj småler och skakar på huvudet. ”Tyvärr går det inte
mer, löjtnanten. Klockan är ett, ingen parlamentering kommer på fråga.”
Brusin är tvungen att skyndsamt vända tillbaka med oförrättat
ärende. Förföljd av en grupp kosacker rider han i full galopp till den egna
förposten, som ligger i terrängen vid prästgården. ”Ryssen kommer”, ropar han.
”Reträtt!”
Mer ryssar dyker upp ur skogen och börjar ge eld. Brusin och
hans dragoner når bron, där de får eldstöd av några savolaksjägare. Kosackerna
drar sig undan.
Brusin kommenderar dragonerna och jägarna över den nästan
upprivna bron och följer själv efter. Allt fler ryssar dyker upp ur buskaget.
Fienden grupperar sig längs östra stranden. De drar fram två kanoner till
brofästet.
Klockan slår ett, mer eller mindre. Sandels och pastorn
hör gevärsskotten och kanonaden. Brusin har misslyckats, ryssarna anfaller.
”Den unga Dolgorukij har bråttom, som alltid”, säger översten. ”Skål för honom!
Vi väntar och så får vi väl se.”
En ordonnans rusar in. ”Herr överste! Löjtnant Brusin kom
över, han tog med sig förposten!
Vapenstilleståndet är slut. Vi hann inte riva bron.”
”Jag hör kanonaden. Tack.”
Men ordonnansen fortsätter. ”Herr överste, vad befaller
översten?”
”Säg överste Fahlander att använda sina kanoner. Bron är smal.
Den ska hållas minst en timme.”
Strax anländer en annan ryttare. Sandels’ adjutant
rusar upp för trappan in i salen. ”Herr överste”, flämtar den rödkindade
löjtnanten andfådd. ”Blod flyter!”
”Löjtnant Brusin har säkert ridigt sig hungrig och törstig.
Sätt er till bords och berätta. En genever kanske?”
”Ryssarna har redan fått över en hel bataljon. Vår förtrupp
sviktar vid Kauppila. Vad befaller översten?”
”Jag befaller löjtnanten att löjtnanten sätter sig och äter
och dricker och rapporterar i all fred.”
”Herr överste! Det pratas bland trupperna. Det sägs, att
översten är feg.”
Sandels smäller gaffeln i bordet. Tystnad. Sedan brister han
ut i gapskratt. ”Feg! Sandels feg?”
Översten slutar skratta, stirrar på adjutanten. ”Låt sadla
Bijou! Pastorn stannar här.”
Präster och ingenjörer
Johan August Sandels kom från en släkt
av präster och ingenjörer. Hans farfar Andreas Sandel föddes i Roslagen på den
heliga Andreas’ dag, torsdagen den 30 november 1671. Hans föräldrar var pastor
Petrus Sandel och Magdalena Chytraeus.
Andreas Sandel vigdes till präst år 1701. Han skickades
omgående till Amerika, där han verkade som pastor i Gloria Dei -kyrkan i Philadelphia. Kyrkobyggnaden existerar ännu i
denna dag.
I tolv års tid spred Andreas Sandel Guds ord i de svenska
församlingarna i Nya Sverige. Han höll även dagbok till nytta och nöje för
sentida läsare. Andreas gifte sig med Maria Mattson Dahlbo tisdagen den 22
februari 1704. Maria var hemma från New Jersey.
Andreas Sandel kallades tillbaka från Nya Sverige för att bli
kyrkoherde i Hedemora. Maria gav Anders tolv barn. Den yngsta sonen Samuel
föddes måndagen den 14 december 1724 i Hedemora.
Kyrkoherde Andreas Sandel avled år 1744. Fadersarvet bestod av
nådåret, inget annat.
Kyrkoherde Andreas’ yngsta son Samuel inskrev sig i
Bergskollegiet. Han visade sig vara
begåvad i de tekniska vetenskaperna. Samuel Sandel var med om att bygga Strömsholm
och Södertälje kanaler. Han gjorde en fin karriär tack vare bergsrådet Lars Benzelstierna.
Bergsrådet gillade den unga ingenjörens glada lynne och angenäma sätt att umgås
med folk.
Samuel Sandel var även praktiskt sinnad. Han gjorde senare
karriär inom Sveriges kopparindustri. Han blev belagd med ett uppbåd av
uppgifter och befattningar. Trots detta blev det tid över för societetslivet.
Samuel var effektiv. Det sades, att han kunde utan svårighet följa med ett möte
samtidigt som han skötte sin privata korrespondens.
Samuel Sandel gifte sig med den nio år yngre fröken Catharina
Brandt den tisdagen 20 november 1753. Paret fick tretton barn, varav åtta dog
som spädbarn.
Brukspatronen Samuel Sandels och hans hustru
Catharinas samliv belönades med en son i Stockholm fredagen den 31 augusti
1764. Gossen döptes till Johan August.
Samuel Sandel inskrev sin elvaåriga son Johan August i
Stockholms artilleriskola år 1771. Eleverna studerade aritmetik, fortifikation,
fyrverkeri, fältarbeten och ritning.
Med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung samt Storfursten
av Finland Gustav III adlade Samuel Sandel år 1772. I samband med den celebra
händelsen bytte Samuel familjens släktnamn till Sandels.
Johan August blev kadett år 1775. Kadettskolan i
Karlskrona försåg armén och de bägge flottorna med officerare. Utbildningen var
mångsidig. Officersaspiranterna exercerade flitigt. De övade sig i artilleri-,
infanteri-, kavalleri- och dragontjänst samt i fortifikation, matematik,
franska, engelska, ritning, teologi, statskunskap, fäktning och ridning.
I studielitteraturen ingick den första moderna svenska
krigsvetenskapliga boken Tankar I
Krigs-Wetenskapen av Carl Jakob von Quanten. Enligt von Quanten var det viktigt att
officeren vinner truppens förtroende genom att ge prov på rättvisa, kunskap och
omsorg om soldaten.
Två år senare befordrades Johan August till underlöjtnant i
artilleriet. År 1782 blev han adjutant vid Artilleriregementet i Stockholm.
Bergsrådet och bruksägaren Samuel Sandels dog den 23 november
1784 i Stockholm. Det visade sig att Samuels skulder översteg tillgångarna.
Barnen blev arvslösa.
Enligt sago förde unge Johan August ett glatt och hurtigt
liv. Han var i konstant penningsnöd.
Fördrevs till Finland
Löjtnant Sandels fördrevs till Finland
år 1785
på grund av ett uppträde, ”varvid hans kamrater funnit anledning till klander
mot honom.” Det pratades om spelskulder.
Det sades även, att hertiginna Hedvig Elisabeth Charlotta av
Oldenburg visste allt som var värt att veta. Hertiginnan skrev i sin famösa
dagbok, att Sandels hade fått en örfil i en biljardsalong. På grund av
skandalen förpassades han till ett finländskt regemente.
Hertiginnan blev senare drottning Charlotta av Sverige och
Norge, maka till kung Karl XIII.
Sandels fick befattning som stabsryttmästare
i finska kompaniet av Adelsfaneregementet. Två år senare kommenderades han till
östgränsen som major vid Karelska dragonregementet.
År 1789 utbröt Gustav III:s krig mellan Sverige och Ryssland.
Kungen ville återställa Sveriges ställning som stormakt.
Major Sandels tog del i kriget som bataljonskommendör för 600 värvade
män. Han deltog bland annat i belägringen av Nyslott. Däremot tog han inte del
i Anjalaförbundet, upproret mot kung Gustav III. Sandels ställde sig på kungens
sida.
Efter kriget befordrades Sandels till överstelöjtnant. Han
utnämndes till sekundchef för Karelska dragonregementet.
Sandels’ karriär var snabb. År 1795 blev han generaladjutant
av flygeln. År 1799 blev han befordrad till överste i armén och utnämndes år
1803 till chef för Savolaks’ fältjägarregemente, den kanske modernaste truppen
i svenska armén.
Det var Georg Magnus Sprengtportens före detta regemente.
Överste Sprengtporten hade trettio år tidigare infört nya metoder i truppen.
Sprengtporten lade stor vikt vid lätta truppers rörlighet i av vattendrag
splittrad skogsterräng. ”Utnyttja
terrängen”, sade Sprengtporten.
Översten betonade eldkraft och skjutskicklighet. Han bytte ut
det klumpiga långpipiga infanterigeväret mot den kortare såkallade Sprengtporten-studsaren, som bättre
lämpade sig för krigföring i skogsterräng.
För att trygga officerstillförseln till Savolaks och Karelen
grundades på Sprengtportens initiativ år 1780 en krigsskola, som förlades vid
den av Sprengtporten ägda Haapaniemi gård i Rantasalmi socken.
Finska kriget
Napoleon och Alexander I kom i Tilsit den 9 juli år 1807
överens om, att Ryssland tvingar Sverige med i kontinentalblockaden. Alexanders
kosmetiska diplomatiska strävanden misslyckades och krig hotade.
Inför krigshotet inlemmades överste Johan Sandels’ fältjägarregemente
i Savolaksbrigaden, vars uppgift var att skydda Karelen och Savolaks.
Ryskt anfall på vintern var det värsta scenariot för Sveriges
armé. Det var så gott som omöjligt att överskeppa undsättningstrupper,
krigsmaterial, livsmedel och furage till Finland under vintermånaderna. Den
aggressiva svenska utrikespolitiken saknade underlag i Finland.
De ryska trupperna överskred Kymmene älv utan krigsförklaring
klockan tre söndagsmorgonen den 21 februari år 1808. Det var trettio grader
kallt. På kvällen intog kosackerna Lovisa. I den ryska huvudoffensiven deltog
även svenska officerare, som hade varit med i Anjalaförbundet. Anfallsplanen
hade uppgjorts av infanterigeneralen Georg Magnus Sprengtporten, som övergått i
rysk tjänst.
Chef för Savolaksbrigaden var den rikssvenska
översten Johan Adam Cronstedt, sedan förra året befälhavare för Savolaks’
infanteriregemente.
Utnämningen av Cronstedt väckte en del opposition. Greve
Gustaf Mauritz Armfelt kände väl till den högre officerskåren i Finland. Enligt
general Armfelt var överste Cronstedt varken bekant med trupp eller terräng.
Armfelt litade ej heller på Cronstedts initiativförmåga.
Kung Gustav IV Adolf krävde i Stockholm, att general Wilhelm
Mauritz Klingspor fortsätter som överbefälhavare för trupperna i Finland. Klingspor
försökte vägra, den 63-åriga infanterigeneralen ansåg sig vara för gammal för krigstida
uppgifter. Men Klingspor var onekligen väl insatt i Finlands militärfrågor. Han
tog emot uppdraget och skyndade i släde från Stockholm runt Bottenviken till
Finland och Tavastehus, där den svenska huvudstyrkan hade samlats.
Mobiliseringen av den svenska armén enligt det gamla
rotesystemet gick alldeles för långsamt. Ryssen hotade att omringa
Savolaksbrigaden. Befälhavare för den anfallande ryska femte divisionen var
generallöjtnant Nikolaj Tutschkov, en legendarisk riddare av Sankt Görankorset.
Överste Cronstedt såg sig tvingad att omedelbart dra sig från
St. Michel via Leppävirta mot Kuopio. Tutschkovs offensiv blev nu ett hot mot
huvudstyrkorna i Finlandsarmén.
General Klingspor mottog den 6 mars i Tavastehus ett tre dagar
tidigare av Cronstedt skickat meddelande om att ryssarna har gått över gränsen
och att Cronstedt har satt sina trupper i säkerhet genom att dra dem tillbaka
mot Leppävirta. Klingspor anbefallde omedelbar reträtt mot Österbotten på alla
fronter.
Savolaksbrigaden anlände utan egentlig strid till Uleåborg den
29 mars.
Vägen till Kuopio
Överste Sandels utnämndes till chef för den nyformerade
femte brigaden torsdagen den 7 april i Uleåborg. Brigaden bestod av savolaksjägare och
karelska dragoner samt män från Österbotten och Västerbotten.
Sandels’ brigad bestod numerärt av tretusen man. Krig, sjukdom
och desertering hade decimerat styrkan till hälften. Men brigaden var utvilad,
lätt och rörlig.
Brigaden startade sin marsch från Uleåborgtrakten i riktning
Savolaks i slutet på april. Torsdagen den 28 april fick Sandels i Frantsila bud
om att en femhundra man stark rysk bataljon med tre sexpundiga kanoner befann
sig i Pulkkila. Bataljonen eskorterade en stor kolonn livsmedel till de ryska
trupperna.
Sandels beslöt att anfalla den av överstelöjtnant Obuchov
ledda ryska styrkan med en kniptångrörelse. Sandels marscherade med major
Berndt Adolf Grotenfelt längs vägen. Överstelöjtnant Gustaf Fahlander med 350
man avancerade västerifrån över Pelkonen och Karhukangas.
Herrarna hade kommit överens om att anfalla på måndagsmorgonen
klockan två. Slaget började. I gryningen uppstod stark dimma. Ryssarna drog sig
till närliggande hus varifrån de besköt Sandels trupper. Sandels svarade med
kanoneld. Efter ett fyra timmars slag gav sig den illa sårade Obuchov med fem
officerare och fyrahundra man.
Fyrtio ryssar hade stupat, de sårades antal var betydligt.
Sandels förluster var fem blesserade officerare samt sjuttio man stupade eller
sårade.
Krigsbytet var rikt: Två fanor, en kanon samt dryga
livsmedels- och brännvinsförråd. Vägen till Kuopio var öppen.
Kapten Joakim Zachris Duncker, som utmärkt sig i slaget,
skickades till Stockholm med de tagna fanorna. Konungen utnämnde Duncker till
riddare av Svärdsorden och befordrade honom till major i armén.
Partigängarkrig
Sandels sände redan samma kväll mindre avdelningar
söderut för att störa ryssen. Han beordrade i samma riktning en större
avdelning under kapten Carl Wilhelm Malm med uppdrag att inta Kuopio.
Kapten Malm fullbordade uppdraget torsdagen den 12 maj.
Sandels befordrade omgående Malm till major.
Sandels anlände till Kuopio med huvudstyrkan fredagen den 20
maj. Han upprättade sitt huvudkvarter i Warkaus sju mil söder om Kuopio.
Den svenska armén kände inte till begreppet partigängarkrig,
men Sandels, Malm, Duncker och Fahlander gjorde det. Med små avdelningar
lyckades Sandels förstöra ryssarnas etappsystem i Savolaks. Malm gjorde även en
vågad, men framgångsrik offensiv över östgränsen.
Kungen belönade överste Sandels med Svärdsordens storkors.
Sveaborg, Nordens Gibraltar hade skamligt kapitulerat
inför ryssarna tisdagen den 3 maj. Viceamiral Carl Olof Cronstedt, en veteran
från det nordamerikanska frihetskriget, överlät utan strid fästningen och
skärgårdsflottan åt den ryska överbefälhavaren Fredrik Vilhelm von Buxhoevden.
Reträtt från Savolaks
I juni hotade ryssarna omringa
Sandels, som inför övermakt var tvungen att retirera till Toivala sund norrom
Kuopio. Han förskansade sig grundligt och lyckades försvara sig i tre månader.
De sjutusen man starka ryska trupperna leddes av den erfarna
livländska generalen Michail Barclay de Tolly.
Det existerade ingen egentlig front i Savolaks. I Karelen
lyckades kapten Malm med sin avdelning fördriva ryssen tillbaka över gränsen.
General Barclay de Tolly insjuknade i Kuopio och ersattes av
generallöjtnant Nikolaj Alexejevitj Tutschkov.
I sommarstriderna utmärkte sig skärskilt partigängaren och
gränskaptenen Olli Tiainen, som tillsammans med studenten Isak Stenius lyckades
hålla inemot tvåtusen ryssar bundna vid trakten. Tiainen och hans partigängare
skyddade framgångsrikt Sandels’ flank.
General Mihail Dolgorukij kom i slutet på
september med en betydande förstärkningstrupp till general Tutschkovs
undsättning. Furst Dolgorukij, 28, ansågs vara en tapper, insiktsfull, bildad
och dessutom sympatisk officer.
Sandels var tvungen att dra sig norrut till strömmen vid
Palois strax söder om Idensalmi. Platsen var välvald och Sandels befäste
ställningarna noggrant.
Sandels hade knappt fått sina trupper i ställning då han nåddes
av budet om att Sverige och Ryssland i Lochteå hade kommit överens om
vapenvila.
Sandels blev förargad av budet. Enligt stilleståndsvillkoren
var han tvungen att retirera norrom Idensalmi kyrka. Sandels försökte förgäves
få till stånd en ändring i de olyckliga villkoren. Han tog kontakt med general
Tutschkov, som meddelade, att han tyvärr inte hade fullmakt att ändra på
överenskommelsen.
Sandels drog frustrerad sina trupper till det överenskomna
området vid Wirta bro och började än en gång förskansa sig. Han hade gott om
tid, vapenvilan skulle räcka i en månad. Trupperna slog läger i byarna Pardala,
Kauppila, Linna, och Fredriksdal, där Sandels upprättade sitt högkvarter.
Wirta bro
General Dolgorukij inledde anfallet
klockan ett. Efter tre timmars eldstrid började ryska pionjärer reparera bron i
kulregnet. Dolgorukij fick över sex bataljoner, tretusen man, som omedelbart
attackerade de svenska ställningarna.
Den unga Dolgorukij, enligt uppgift ridande på vit häst, ledde
anfallet. Uniformrocken var öppen. I ena handen hade han kikaren, i andra
svärdet. Han träffades av en svensk kanonkula i livet och avled omedelbart.
Sandels lät ryssarna avancera. De gick i fällan. Sandels beordrade
motattack. Ryssarna leddes nu av generalmajor Ilja Ivanovitj Aleksejev, som
blev överrumplad av en bara niohundra man stark styrka under överste Fahlander.
Svenskarna anföll med fälld bajonett.
Ryssarna kastades tillbaka mot bron. Trängseln på den smala
bron var obeskrivlig. Män stupade och sårades, föll i vattendraget och
drunknade.
Blodbadet fortsatte långt in på
kvällen. ”Den som inte stupade för bajonetten eller nedgjordes av batteriernas
druvhagel, fann sin grav i strömmen”, skrev Gustaf Montgomery, som deltog i
slaget. ”De flyende trängde sig över
bron i hopad oordning. Styckeskott och handgevärseld gjorde en blodig
efterskörd.”
”Dånet ur mer än trettio eldgap, blixtar och vinandet av
niotusen handgevär, skyhöga lågor ur brinnande hemman. Allt detta åstadkom vid
det inträffande mörkret ett skådespel och ingav känslor, vilka ehuru
oförgätliga, icke kunna beskrivas.”
”Hela fältet mellan batterierna och bron var betäckt med döda
och sårade”, skrev savolaksbrigadens fältpräst Carl Johan Holm. ”I synnerhet på
den tvåhundra alnar (120 meter) långa bron med omgivning fick man se hopar av
stupade fiender. När Sandels efter slaget var nere och såg denna del av
slagfältet, lär han ha sagt: Mina herrar.
Detta är ett litet Austerlitz!”
Sent på kvällen kom Sandels överens
med general Tutschkov, som även han sårats, om en 36 timmars vapenvila för att
ta vara på de sårade och stupade.
Efter slaget räknades 764 stupade eller sårade ryssar. 74 blev
tagna till fånga. Sandels’ förluster var 18 officerare och 294 man.
På natten till lördag tågade Sandels norrut i all tysthet. För
att dölja avfärden beordrade Sandels de karelska dragonerna att uppehålla
bivackeldarna till gryningen.
Wirta slag saknade strategiskt betydelse. De uppblötta vägarna
var bottenlösa och så gott som oframkomliga.
Generalfrukost
Sandels hade besegrat ryssarna men var tvungen att
retirera mot Uleåborg. Han hade order att sluta sig till huvudarmén, som
marscherade norrut längs kustvägen.
General Tutschkov upptog förföljelsen. Sandels förstörde
broarna efter sig och anlände till Frantsila kyrkby lördagen den 18 november.
Tutschkovs förtrupper anlände till Frantsila på måndagen. Några skott växlades.
I detsamma anlände en vagn med två officerare, en rysk och en
svensk. De kom från överbefälhavare Carl Nathanael af Klerckers högkvarter.
”Vapenstillestånd har i går slutits i Olkijoki.”
Sedan vände sig den svenska officeren, greve Magnus
Björnstjerna till Sandels och överräckte en depesch. ”Herr general! Får jag lov
att gratulera!”
Sandels hade befordrats till generalmajor föregående dag. ”Det
här skall firas”, sade Sandels. ”Vi bjuder general Tutschkov och hans närmaste
män på frukost.”
Sagt och gjort. Tutschkov antog
erbjudandet. Generalerna med sina följen slog sig till bords i närmaste
bondgård. Bordet var festligt dukat med det bästa som gick att uppbringa.
Sandels’ förråd var legendariska. Liksom Tutschkovs saltgurkor och brännvin.
General Tutschkov skålade till Sandels ära. ”Generalen kan med
skäl anse sig vara den lyckligaste fältherren, som i senare tider kommenderat
en armé. Generalen har gjort en lysande kampanj. Lyckliga omständigheter har
alltid kommit generalen till hjälp vid de tillfällen, då fienden genom sin
överlägsna styrka kunnat vinna någon fördel.”
Sandels svarade omgående: ”Jag skulle anse mig mer lycklig, om
min brigad ännu stod där den stod i början av juni.”
”Omöjligt”, sade general Aleksejev. ”Vi var helt överlägsna.”
Häftig ordväxling uppstod. ”Men allt slutade dock väl”, skrev
kapten Magnus Björnstjerna. ”Om jag minns rätt besegrade Sandels här ännu en
gång sina motståndare, ty ryssarna stannade under bordet.”
Enligt det nya vapenstilleståndet var Sandels tvungen
att retirera över Kemi älv ända upp till Torneå. ”Kampen om Finland är över”,
konstaterade generalen. Där hade han rätt.
Sandels bröt upp från Frantsila lördagen den 25 november i
riktning Uleåborg. Följande onsdag utrymde svenskarna staden. Ryssarna tågade
in på torsdagen.
Den svenska armén kvarlämnade i Uleåborg 1 200
sjukskrivna man, bland dessa 23 officerare, samt en hel del förråd.
Återtåget blev en tragedi för armén. Vintern kom.
Ortsbefolkningen hade tagit flykt till ödemarken i fruktan av både fiende och
fältsjuka, som även egna trupper medförde. Det var ovanligt kallt, yrväder,
knappt om livsmedel och tobak. Uniformerna var trasiga, skydd saknades.
Det blev en sträng vinter, den andra i följd. Kylan rörde sig
kring 35−40 grader. Farsot härjade, över hälften av armén förlorades.
Stockholm hade övergivit sina krigare
I slutet på februari år 1809 överlät Sandels befälet över
brigaden till överste Gustaf Fahlander och reste till Stockholm. Nya uppdrag
väntade.
Avgrundens brant
Officerarna var missnöjda med kung Gustaf IV
Adolf. Kungen planerade att fly söderut och ta befäl över den som han trodde
kungatrogna södra armén. Sverige hotades av inbördeskrig. Sju män under befäl
av generalmajor Carl Johan Adlercreutz, hjälte i det Finska kriget, ryckte in i
slottet den 13 mars och arresterade kungen.
”Hela nationen är försatt i häpnad över rikets olyckliga
ställning och konungens tillämnade avresa”, proklamerade Adlercreutz. ”Man är
fast besluten att avböja den. Överlämna edert svärd.”
Kungen försattes med hustru och fyra barn i husarrest på
Gripsholms slott.
Ryssarna sade upp vapenstilleståndet samma dag. De
anföll över isen över Åland mot Grissleholm, från Vasa mot Umeå och över
Kaakamo älv mot Kalix.
Sverige stod vid avgrundens rand. Kungen var störtad, ryssen
anföll. Dessutom var livsmedelsförråden uttömda på grund av missväxt. Skörden
hade föregående sommar slagit fel.
Kung Gustav IV Adolf avsade sig kronan efter två veckors
arrest. Makten togs av en interrimregering under hertig Karl.
Kejsar Alexander I sammankallade Borgå lantdag i
mars mitt under pågående krig. De finländska ständerna svor kejsaren trohet och
Alexander avgav sin regentförsäkran i Borgå domkyrka onsdagen den 29 mars.
Finland blev ett autonomt storfurstendöme under den ryska
kejsaren. Landet var för framtiden upphöjt till nation bland övriga nationer
under egna lagars skydd.
Fred
På sommaren 1809 beordrades Sandels till befälhavare
för trupperna söder om Umeå i Norra Sverige. Det allvarliga in- och
utrikespolitiska läget hindrade inte generalmajor Johan August Sandels’ sociala
liv.
Lördagen den 17 juni inviterade generalen sina officerare till
en teaterpjäs, som gick av stapeln nästa dag på staben i Olofsfors. Trots att
fienden var innanför Sveriges gränser och riket stod i fara.
Hertig Karl kröntes till Sveriges konung den 29 juni. Som
regent tog han namnet Karl XIII. Drottningen hette, som vi vet, Charlotta.
Den 5 juli förlorade Sandels slaget i Hörnefors mot general
Aleksejev. I striden stupade överstelöjtnant Joachim Zachris Duncker, 34.
Sandels lyckades däremot inta Umeå av ryssarna.
Då fredsförhandlingarna mellan Sverige och Ryssland inleddes,
undertecknade Sandels vapenvilan med ryssarna i Skellefteå.
Fredsavtal slöts i Fredrikshamn den 17 september
1809. Sverige avträdde till Ryssland Finland, Åland samt de delar av dåvarande
Västerbotten och Lappland som var belägna öster om Torne, Muonio och Könkämä
älvar.
De avträdda områdena bildade nu Storfurstendömet Finland.
Sverige hade styckats. En tredjedel av arealen och en fjärdedel av befolkningen
blev bakom den nya gränsen. Stockholm blev gränsstad, den ryska armén var på
Åland.
Efter fredsslutet upphöjdes Sandels till friherre. Han gifte
sig med friherrinnan Ulrika Elisabet Hermelin. Paret fick sex barn, två döttrar
och fyra söner.
Den 41-åriga kronprinsen Karl August avled plötsligt under en
husarexercis i Skåne den 28 maj år 1810. Enligt uppgift var dödsorsaken ett
slaganfall. Ständerna utkorade till ny kronprins napoleonmarskalken Jean
Bernadotte, som adopterades av kung Karl XIII med namnet Karl Johan.
År 1811 blev Sandels ställföreträdande krigsminister, eller
som det då hette president för
krigskollegiet. Följande år blev han
sekundchef för regementet Svea livgarde. År 1813 befordrades han till
generallöjtnant.
Riksståthållare
Vid tyska krigets utbrott år 1813 fick Sandels befäl
över en armékår. Sandels deltog i de stora fältslagen vid Grossbeeren,
Dennewitz och Leipzig. Därefter följde han med nordarmén till Holstein.
Efter fredsslutet i Kiel år 1814 tågade Sandels till Belgien,
där han belägrade Maastricht.
Sverige tvingade med vapenmakt Norge till personalunion år
1814. Sandels anförde den ena av de två arméer, som sändes till Norge. Följande
år upphöjdes Sandels till greve och utnämndes till krigsminister, ordinarie
president för krigskollegiet.
Sandels erhöll Serafimerorden år 1817 och utsågs i november
till riksdagens lantmarskalk i Stockholm.
Kung Karl XIII avled den 5 februari år 1818 och efterträddes av
Jean Baptiste Bernadotte, kung Karl XIV Johan, som i praktiken regerat Sverige
de senaste åren.
Samma år upphöjdes Bernadottes vapenkamrat Johan August
Sandels till en av rikets herrar, befordrades till general av infanteriet och
utnämndes till riksståthållare för Norge.
Sandels befordrades till Sveriges
sista fältmarskalk år 1824. Han fortsatte som riksståthållare i Norge till år 1827, då han begärde avsked på
grund av hälsoskäl. Den verkliga orsaken till avskedet var kung Karl XIV Johans
missnöje med Sandels, som gärna tog norrmännens part.
Trots personalunionen firade norrmännen självständighetsdagen
den 17 maj till minne av den nya författningen av år 1814. Kungen ansåg att
firandet var riktat mot honom personligen. År 1827 firades dagen med särskild
iver. Dessutom demonstrerade norrmännen mot en politisk pjäs som hette Unionen.
Kungen fick en hemlig rapport rörande demonstrationerna, som Sandels
inte hade meddelat. Rigsstatholder Sandels fick gå.
Johan August Sandels avled i Stockholm den 22 januari 1831.
Text: Robert Brantberg 2009
Wikipedia: Johan August Sandels