|
|
||
ÖVERBEFÄLSHAVARENS
DAGORDER 14.3.1940
Soldater av
Finlands ärorika armé!
Fred har slutits mellan vårt land och Sovjetryssland, en hård fred som till
Sovjet utlämnat så gott som varje slagfält på vilket ni ljutit ert blod för
allt vad vi skatta dyrt och heligt.
Ni ville ej kriget. Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet. Men
kampen blev er påtvingad och i den har ni uträttat storverk som för sekler
framåt skola stråla på hävdens blad.
Mer än 15.000 av er som drogo ut komma ej att återse hemmet, och huru många
äro ej de som för alltid förlorat sin arbetsförmåga. Men ni ha även utdelat
hårda slag och om ett par hundratusental av edra fiender nu ligga under den
frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel, så var felet
därtill icke ert. Ni hatade dem ej. Ni ville dem intet ont. Ni följde endast
krigets hårda lag: att döda eller dö.
Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er
like som krigsmän. Jag är stolt över er som om ni vore mina egna barn, lika stolt
över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida
slätter, Karelens skogar, Savolaks leende bygder, Tavastlands och Satakundas
rika gårdar, Nylands och det egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är
lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över
rikemannens insatser av liv och lem.
Jag tackar eder alla, officerare, underbefäl och manskap. Men jag vill
särskilt framhålla reservofficerarnas mod, deras pliktuppfyllelse och den
skicklighet med vilken de skött ett yrke som egentligen ej var deras. Också har
deras offer procentuellt utgjort krigets största. Men det har givits med glädje
och aldrig svikande pliktkänsla.
Jag tackar officerarna i staberna för skicklighet och outtröttligt arbete
och sist tackar jag mina närmaste medarbetare, generalstabschefen och
generalkvartermästaren, armébefälhavare samt kår- och divisionschefer, som i
många fall gjort det omöjliga möjligt.
Jag tackar Finlands armé med alla dess vapenslag som i ädel tävlan utfört
så vackra bragder från krigets första dag, för den djärvhet med vilken de gått
till anfall mot en mångfalt överlägsen, med delvis okända vapen väpnad fiende
och för den seghet med vilken de hakat sig fast vid varje bit av fosterjorden.
Förstörandet av mer än 1.500 ryska tanks och över 700 flygmaskiner talar om
hjältedåd som ofta utförts av ensamma män.
Med glädje och stolthet tänker jag på Finlands lottor och deras insats i
kriget - deras offervilja och oförtrutna arbete på olika områden, vilket
frigjort tusentals män till stridslinjerna. De ha med sin upphöjda anda sporrat
och stött armén, vars tacksamhet och uppskattning de till fullo förvärvat.
En hederspost ha de tusentals arbetare beklätt vilka under krigets bittra
tid troget och ofta som frivilliga under flyganfall stått vid sina maskiner,
förfärdigande materiel för arméns behov, samt de vilka oförtrutet under
fiendens eld arbetat vid befästningsarbeten. Jag tackar eder alla å
fosterlandets vägnar.
Trots allt mod och all offervillighet har regeringen nödgats göra fred på
hårda villkor, vilket dock har sin förklaring: Vår armé var liten, reserver och
kadrer otillräckliga. Vi voro ej rustade för ett krig med en stormakt. Medan
våra tappra soldater försvarade våra gränser gällde det att med övermänskliga
ansträngningar anskaffa det som brast, att bygga upp de försvarslinjer som ej
funnos, att söka den hjälp som ej kom. Det gällde att skaffa vapen och
utrustning och det i en tid då vårt land med febril iver rustade sig mot den
storm som nu sveper över världen. Edra bragder ha väckt beundran ut över
världen. Men efter 3 månaders krig stå vi fortfarande så gott som ensamma. Vi
ha ej lyckats få annan utländsk hjälp än två med artilleri och flyg förstärkta
bataljoner till vår front, medan våra egna, i kamp dag och natt, utan möjlighet
till avlösning fått taga emot ständigt nya fiendeformationers angrepp till
långt över den fysiska och psykiska bristningsgränsen.
När en gång detta krigs historia skrives skall världen se vilka bragder ni
utfört!
Utan den generösa hjälpen i vapen och utrustning Sverige och västmakterna
givit oss hade så långt motstånd som vårt varit omöjligt gentemot de oräkneliga
kanoner, tanks och flygmaskiner som satts in emot oss.
Tyvärr har det storartade löfte om hjälp som västmakterna givit oss ej kunnat
fullföljas genom att våra grannar av omsorg om eget hus förvägrat deras trupper
rätt till genomfart.
Efter sexton veckors blodiga strider, utan vila dag eller natt, står i
denna stund vår armé obesegrad mot en fiende som, de enorma förlusterna till
trots, endast vuxit i antal. Vår hemmafront, där otaliga flygangrepp spritt död
och fasa bland kvinnor och barn, har ej heller sviktat. Våra brända städer och
i ruiner lagda byar långt bakom fronten, ja ända till våra gränser i väster äro
ett talande bevis på vad detta folk fått utstå under de månader som gått.
Vårt öde är hårt, då vi nödgats utlämna åt en främmande ras med annan
livsåskådning och andra moraliska värden land där vi under sekler med svett och
möda brutit teg. Men vi skola taga hårda tag för att inom det som återstår
skänka ett hem åt dem som blivit hemlösa och bättre existensvillkor åt alla.
Och vi skola som förut vara färdiga att försvara det mindre fäderneslandet med
samma beslutsamhet och kraft med vilka vi försvarat vårt odelade fosterland.
Vi ha det stolta medvetandet att ha en historisk mission som vi fortfarande
fylla: att skydda den västerländska civilisationen, som sedan sekler varit vår
arvedel. Vi veta också att vi till sista penningen ha betalat den skuld vilken
vi stått till västerlandet.
